Varje gång jag hör Ekots vinjettmelodi tänker jag på min farfar. Jag tänker på hans kök med de vita tapeterna med något brunt mönster. Köksluckorna var gröna och vid det bruna köksbordet med spräcklig vaxduk satt alltid farfar och väntade på oss när vi klev in genom dörren.

På ena köksbänken stod farfars gamla radio som alltid stod på, men jag minns inte om det var P1 eller P4 han brukade lyssna på. Varje helt klockslag var det dags för Ekot. Jag gillade slingan redan som barn och nu i vuxen ålder får jag alltid en känsla av trygghet när jag hör den, oavsett programmets innehåll. 

När jag var strax över 20 år dog min farfar. Trots att vi besökte honom ofta när jag var liten kan jag inte påstå att jag kände honom eller visste så mycket om honom. Jag minns bara att han alltid var så snäll och ville fika var tredje timma. I ett av hans skåp fanns det även alltid godis till mig och min syster.

Men jag minns också andra saker som förstör hela bilden av min farfars hem som en trygg plats i min barndom. Det är främst min pappas fel. Jag har alltför många minnesbilder av hur pappa står och skriker på farfar - jag minns inte om vad, för jag visste nog aldrig vad det handlade om. Och många gånger kunde jag och min syster smyga ut till köket där de var för att se hur farfar grät. Pappa var även på oss och jag minns hur farfar kunde säga "var snäll mot dem små!". Jag har i efterhand fått höra av mamma hur pappa kunde lura pengar av farfar, för han själv hade ju aldrig några. Sådär håller han på fortfarande. Trots stadig inkomst har han aldrig några pengar och jag undrar alltid över var han har gjort av dem. Det har aldrig vart på oss i alla fall.

Läs även andra bloggares åsikter om farfar, trygghet, barndom, uppväxt, ekot, pappa, psykopat

Jag läser just nu en blogg skriven av en tjej som växt upp med en alkoholiserad far. Just nu har jag kommit till inlägg som är skrivna för ett år sedan och det är aktuellt med avgiftning för hennes pappa. Och jag kan inte annat än känna mig avundsjuk för att för min pappa kan det aldrig bli aktuellt med någon "avgiftning av narcissismen". Min pappa kommer aldrig bli frisk och tydligen blir narcissismen värre med åren. Bara så jag vet vad jag har att vänta mig.

 

 

Läs även andra bloggares åsikter om narcissism, avgiftning, alkoholism, vuxna barn, vuxet barn

Min terapeut sa idag att jag måste våga möta konflikter. Och ja jo, så jag har börjat med att skriva ett mejl till pappa om den senaste saken han gjorde mig besviken på bara häromdagen. Så när jag var klar tänkte jag direkt. "Jag måste låta sambon läsa det här innan jag skickar iväg det och låta honom godkänna det för inte kan jag låta lilla söta pappa få se hur arg jag är och hur ledsen han gör mig och skriva alla dessa hårda ord till honom." Det vill säga, jag har inte lärt mig någonting. Så nu klickar jag på skicka, innan min sambo har läst det.

 

Det finns en sida som heter Al-anon som har familjegrupper till familjer med en alkoholist. Och dessa frågor ställer till vuxna barn:

 

1. Söker du ideligen uppskattning och godkännande?
2. Har du svårt att se dina egna förtjänster?
3. Är du rädd för kritik?
4. Pressar du dig själv för hårt?
5. Har du haft problem med något eget tvångsmässigt beteende?
6. Är du perfektionist?
7. Känner du dig ängslig när allt går bra för dig, och räknar du ständigt med att problem ska dyka upp?
8. Upplever du livet mer intensivt mitt i en kris?
9. Känner du fortfarande ansvar för andra precis som du kände ansvar för alkoholmissbrukaren i ditt liv?
10. Har du lätt att bry dig om andra men svårt att bry dig om dig själv?
11. Isolerar du dig från andra människor?
12. Reagerar du med ängslan på auktoritära och arga personer?
13. Känner du dig utnyttjad av andra människor och av samhället i allmänhet?
14. Har du problem med intima förhållanden?
15. Förväxlar du medömkan med kärlek, så som du gjorde när det gällde alkoholmissbrukaren?
16. Drar du till dig och dras du till människor som tenderar att  ha ett tvångsmässigt beteende?
17. Klamrar du dig fast vid förhållanden därför att du är rädd  för att vara ensam?
18. Misstror du ofta dina egna och andras känslor?
19. Tycker du det är svårt att uttrycka känslor?
20. Tror du att en förälders alkoholmissbruk kan ha påverkat  dig?

Nu var inte min pappa alkoholist men jag har ju ändå påverkats av hans sjukdomar och alla fetmarkerade frågor är sånt jag känner igen mig i. Så var är alla familjegrupper för mig?

 

 

Läs även andra bloggares åsikter om alkoholism, alkoholister, vuxna barn, familjegrupper

Redan som barn fick jag lära mig att det är ingen ide att säga emot för då blir det bara ännu värre. Pappas ord var alltid lag. Sa man emot blev han totalt iskall, höjde rösten lite mer för varje gång man sade emot och lät hela tiden hotfull. Tillslut visste man inte om det skulle komma en örfil eller ej. Sådana saker skrämmer ett barn på fyra år, på sju år, på 12 år, på 15 år, på 25 år… Det är nog därför jag blev ett så tacksamt mobboffer. Vad dem än sa till mig tog jag bara emot och sa aldrig ifrån. Jag lärde mig att slåss istället. Jag var aldrig i några slagsmål, men när de sa något elakt kunde jag ibland slå till dem. Jag kunde dunka dem hårt i ryggen, men jag sa aldrig något till försvar. Det var mest killarna som var på mig, tjejerna var mest bara tykna. För dem gällde det bara vem som hade mest rätt kläder. 

 
Jag fortsatte slå för mig ända upp till högstadiet då vi fick nya klasser. Där fick jag lära mig att det fanns killar som kunde vara snälla också.  Sista gången jag slog någon var en gång när en kille hade retat mig, troligtvis på skämt men jag kunde inte skilja på vilket, och speciellt inte om det kom från en kille. Men jag vet såhär i efterhand att han är snäll. Jag har minne av att jag slog honom jättehårt i ryggen, för jag hade som sagt inte lärt mig käfta emot. Då sa han "Aj, måste du vara så hårdhänt?!". Det blev ett uppvaknande för mig. Att: "Oj, det kanske inte är okej att slåss hur som helst?" Efter den gången har jag aldrig slagit någon igen. Dock är jag fortfarande tyst om någon säger något pikande, på skoj eller är elak. Jag är tyst och tar emot. Det sitter fortfarande så djupt i mig att det är inte värt att säga ifrån för det blir bara värre. Och jag är rädd för människors ilska. Jag har tack vare min pappa utvecklats till att bli en otroligt konflikträdd människa och ändå kan han med och säga "Jag är och har alltid varit, världens bästa pappa."

 

 

 

Läs även andra bloggares åsikter om mobbing, mobboffer, pappa, far, misshandel, våld, konflikträdd, konflikträdsla

Min far var här och hälsade på några dagar. Hela tiden blir man påpekad för allt som är fel på en, och höra hur alla andra människor manipulerar och hur det är fel på alla andra. Och han säger saker som "det här är bra, det här måste du göra!". "Men jag vill inte, jag är inte intresserad", svarar jag. Men då säger han bara att jag måste ju göra något, man måste utvecklas… Jag är glad att jag bor ensam annars hade jag inte fått styra själv över mitt liv eller när, hur och vad jag vill utvecklas av.

Ett hus är bra att ha, och det måste jag och min sambo skaffa oss! Trots att jag säger att vi har knappt några inkomster och inte har råd med ett hus inom den närmaste framtiden. Men då var jag negativ. Vi hade det självklart trevligt också, men det var nästan lite skönt när han åkte.

Läs även andra bloggares åsikter om narcissism, manipulation, hackande

De flesta människor tror jag är narcisstiska. Många människor vill stå i centrum och det är helt naturligt att vilja bli bekräftad. Ja, jag skrev det här i det första inlägget, men det är ett enkelt sätt att förklara vad det handlar om. Tyvärr lite för enkelt då en människa som lider av narcissim sätter sig själv i första hand när det gäller allt. Man kan även säga att en person med narcisstisk personlighetsstörning är Gud personifinerad, det är i alla fall hur de upplever sig själva. De är verkligen störst bäst och vackrast och andra människor runt omkring värderas utefter vad de kan bidra till Narciussus.

DIAGNOSKRITERIER ENLIGT DSM-IV™

Utmärkande för en narcissistisk personlighet är grandiositet och fantasier om storslagenhet, brist på empati och ett överdrivet behov av att bli sedd och beundrad av andra. Minst fem av nedanstående diagnoskriterier måste uppfyllas för att en person ska diagnostiseras med Narcissistisk personlighetsstörning. Diagnos ställs av psykolog eller psykiatriker.

1. Har en grandios känsla av att vara en betydande person (t ex överdriver talanger och framgångar, förväntar sig att bli behandlad som höjd över mängden utan att genom sin gärningar gjort sig förtjänt av det).
2. Är upptagen av fantasier om obegränsad framgång, makt, glans, skönhet eller den perfekta kärleken.
3. Tror sig vara en speciell och unik person som bör söka sig till, eller bara kan bli förstådd av, andra personer (eller institutioner) som är speciella eller har hög status.
4. Kräver ett övermått av beundran.
5. Har en känsla av särskilt berättigande, dvs. har orimliga förväntningar på särbehandling eller på att andra automatiskt ska svara upp till hans eller hennes förväntningar.
6. Utnyttjar andra, dvs. drar fördel av andra för att uppnå sina egna mål.
7. Saknar empati: är obenägen att uppmärksamma eller identifiera sig med andras känslor och behov.
8. Är ofta avundsjuk på andra eller tror sig vara föremål för andras avund.
9. Är arrogant och högdragen i sitt beteende eller sina attityder. 

 

 
Ordet eller namnet Narcissism kommer från en person vid namn Narkissus inom den grekiska mytologin. Såhär skriver Wikipedia:

Narkissos var så underbart vacker att vem som än såg honom greps av kärlek, men problemet var att han avvisade varje kärlek. Han blev dömd att förälska sig i sin egen spegelbild efter att inte ha besvarat den unga flickan Ekos kärlek.

Narkissos förtynade inför den damm där han fick se sig själv och förvandlades till slut till en amaryllis som fått hans namn: narcisser.

Narcissister är självupptagna och empatilösa. Men själva vill de gärna få kärlek, beundran och empati. Väldigt sällan har dem sjukdomsinsikt, men det förekommer. Läs till exempel den här intressanta tråden. 

Efter den fakta jag har läst på nätet så uppstår tydligen den narcissistiska personlighetsstörningen redan de tre första åren då de inte fått tillräckligt med empati från sina föräldrar. De har inte lärt sig detta och strävar alltid efter att få denna empati. De har inte heller lyckats utveckla ett självständigt "jag".  

Jag vill påstå att min pappa inte har någonsjukdomsinsikt. Jag tror han vet om att han har diagnosen, men det var troligtvis fel på den läkaren enligt honom, för han gör ingenting för att försöka förändra sitt beteende. Och detta beteende har alltid funnits hos honom.

Min mamma brukar säga såhär om min pappa; "Det finns två i denna värld som är fulländade och aldrig har fel. Det är Gud och så är det din far!" Och det kan kort sammanfatta hur det har varit att växa upp med honom. Min pappa har aldrig fel och han vet bäst. Detta har inneburit att allt han gjort ska vi barn göra, allt han gillar ska vi barn gilla. Människor som inte tillför honom något är dumma i huvudet och ingen meningen att umgås med. Detta gällde även de kamrater vi hade som barn och senare, många gånger människor han aldrig träffat. Men som alltid var han bestämt fast vid sin åsikt när man försökte säga emot. Detta möttes då av kyla och ilska. De intressen vi har haft skulle alltid passa honom. Allt annat har hanterats med en suck och nervärderats och inte setts som tillräckligt bra. Och som barn är man av den uppfattningen att ens föräldrar vet bäst.

Detta nervärderande pågor fortfarande så fort något inte passar honom.

När man gör som min pappa vill kan han vara en fantastisk människa. Generös, uppmuntrande och snäll. Men så fort det inte passar honom blir han kall, manupulativ och nervärderande. Det är alltid dessa motpoler, alltid svart eller vitt. Händer något är det aldrig han som gjort fel utan felet ligger alltid hos alla andra.

Narcissism är inte ärftligt, vilket jag är glad för. Barn till narcissister blir snarare motpoler till sina föräldrar - både på gott och ont. Det negativa är att både jag och min syster lider av låg självkänsla. Jag har även svårt att lita på att mina åsikter och ideer är mer rätt än andras och jag sätter andra människors behov framför mina egna. De positiva är att man har inga problem med empatiförmåga, man är mer ödmjuk och jag har inga problem med att respektera andras åsikter. Se även listan här.

 
Källor: Wikipedia, SVD, Narcissim.se, http://samvak.tripod.com/

Notering: Jag försöker på inget sätt att vara alldeles för vetenskaplig eller skriva "bra" artiklar. Jag vill bara på ett snabbt och enkelt sätt förklara vad narcissism handlar om.

Läs även andra bloggares åsikter om narcissism, narcissistisk personlighetsstörning, psykisk sjukdom, erfarenheter

Jag skulle diska vid 2 men kom helt av mig för att han ringde. Det är inget fel på mig och jag bara överdriver. Ansträng dig lite, säger han. Och han har aldrig gjort något fel. Han har aldrig misshandlat oss. Han kommer inte ihåg, det har inte hänt. Jag bara hittar på. Det är mamma som manipulerar oss. Och det där att han skulle knuffat oss som små, det är helt normalt som föräldrar gör när sina barn inte lyssnar.

Jaha, säger jag som trodde att det var tydligt tecken på aga men blir helt förvirrad. Det kanske inte är så farligt att knuffa sina barn eller slänga ut dem. Man kan ju inte bete sig hur som helst och som förälder måste man ju kunna visa att det.

Sedan gråter jag i en timme.

Läs även andra bloggares åsikter om barnmisshandel, misshandel

Jag tror att de flesta människor är lite narcissistiska av sig. Det är helt normalt att vilja vara omtyckt och att få bekräftelse vara lite fåfäng och tycka att det man gör är fantastiskt bra! Det finns även många som lite lättsamt påstår sig vara narcissistiska, och får utlopp för det genom att exempelvis skapa en blogg där allting handlar om en själv. Men det finns en gräns för vad som är en vilja om att bli sedd och att verkligen vara en narcissist.

I det här fallet är det inte jag som är narcissisten (även om jag skapat en blogg!), utan den här bloggen är tillägnad narcissisten i min far och hur det har varit att växa upp och att fortfarande leva med denne i sin närhet. Men bloggen kommer även vara tvetydig och även influeras av borderline som min far också lider utav, vilket inte är helt ovanligt i samband med narcissism.

Under min uppväxt visste jag inte om att min pappa var psykiskt sjuk utan det var något som förklarades först i min senare tonår och först efter det har jag kunnat förstå varför min pappa alltid varit så "konstig" och på vilket sätt jag har påverkats.

Efter att jag fick kännedom om min pappas psykiska sjukdomar har jag försökt hitta folk i min egen situation. Man vill prata med andra om erfarenheter och få stöd och hjälp. Hur tacklar man det på rätt sätt? Det har inte varit det enklaste. Det jag främst letat efter är forum för vuxna men de enda jag har hittat har varit www.kuling.nu - som är för barn och ungdomar och några mindre forum som har varit väldigt inaktiva.

Därför har jag startat den här bloggen, så att jag på ett anonymt sätt ska kunna terapiblogga om mina erfarenheter och även nå ut till andra och kanske hitta andra i samma situation.

Läs även andra bloggares åsikter om narcissism, psykisk sjukdom, uppväxt