De flesta människor tror jag är narcisstiska. Många människor vill stå i centrum och det är helt naturligt att vilja bli bekräftad. Ja, jag skrev det här i det första inlägget, men det är ett enkelt sätt att förklara vad det handlar om. Tyvärr lite för enkelt då en människa som lider av narcissim sätter sig själv i första hand när det gäller allt. Man kan även säga att en person med narcisstisk personlighetsstörning är Gud personifinerad, det är i alla fall hur de upplever sig själva. De är verkligen störst bäst och vackrast och andra människor runt omkring värderas utefter vad de kan bidra till Narciussus.

DIAGNOSKRITERIER ENLIGT DSM-IV™

Utmärkande för en narcissistisk personlighet är grandiositet och fantasier om storslagenhet, brist på empati och ett överdrivet behov av att bli sedd och beundrad av andra. Minst fem av nedanstående diagnoskriterier måste uppfyllas för att en person ska diagnostiseras med Narcissistisk personlighetsstörning. Diagnos ställs av psykolog eller psykiatriker.

1. Har en grandios känsla av att vara en betydande person (t ex överdriver talanger och framgångar, förväntar sig att bli behandlad som höjd över mängden utan att genom sin gärningar gjort sig förtjänt av det).
2. Är upptagen av fantasier om obegränsad framgång, makt, glans, skönhet eller den perfekta kärleken.
3. Tror sig vara en speciell och unik person som bör söka sig till, eller bara kan bli förstådd av, andra personer (eller institutioner) som är speciella eller har hög status.
4. Kräver ett övermått av beundran.
5. Har en känsla av särskilt berättigande, dvs. har orimliga förväntningar på särbehandling eller på att andra automatiskt ska svara upp till hans eller hennes förväntningar.
6. Utnyttjar andra, dvs. drar fördel av andra för att uppnå sina egna mål.
7. Saknar empati: är obenägen att uppmärksamma eller identifiera sig med andras känslor och behov.
8. Är ofta avundsjuk på andra eller tror sig vara föremål för andras avund.
9. Är arrogant och högdragen i sitt beteende eller sina attityder. 

 

 
Ordet eller namnet Narcissism kommer från en person vid namn Narkissus inom den grekiska mytologin. Såhär skriver Wikipedia:

Narkissos var så underbart vacker att vem som än såg honom greps av kärlek, men problemet var att han avvisade varje kärlek. Han blev dömd att förälska sig i sin egen spegelbild efter att inte ha besvarat den unga flickan Ekos kärlek.

Narkissos förtynade inför den damm där han fick se sig själv och förvandlades till slut till en amaryllis som fått hans namn: narcisser.

Narcissister är självupptagna och empatilösa. Men själva vill de gärna få kärlek, beundran och empati. Väldigt sällan har dem sjukdomsinsikt, men det förekommer. Läs till exempel den här intressanta tråden. 

Efter den fakta jag har läst på nätet så uppstår tydligen den narcissistiska personlighetsstörningen redan de tre första åren då de inte fått tillräckligt med empati från sina föräldrar. De har inte lärt sig detta och strävar alltid efter att få denna empati. De har inte heller lyckats utveckla ett självständigt "jag".  

Jag vill påstå att min pappa inte har någonsjukdomsinsikt. Jag tror han vet om att han har diagnosen, men det var troligtvis fel på den läkaren enligt honom, för han gör ingenting för att försöka förändra sitt beteende. Och detta beteende har alltid funnits hos honom.

Min mamma brukar säga såhär om min pappa; "Det finns två i denna värld som är fulländade och aldrig har fel. Det är Gud och så är det din far!" Och det kan kort sammanfatta hur det har varit att växa upp med honom. Min pappa har aldrig fel och han vet bäst. Detta har inneburit att allt han gjort ska vi barn göra, allt han gillar ska vi barn gilla. Människor som inte tillför honom något är dumma i huvudet och ingen meningen att umgås med. Detta gällde även de kamrater vi hade som barn och senare, många gånger människor han aldrig träffat. Men som alltid var han bestämt fast vid sin åsikt när man försökte säga emot. Detta möttes då av kyla och ilska. De intressen vi har haft skulle alltid passa honom. Allt annat har hanterats med en suck och nervärderats och inte setts som tillräckligt bra. Och som barn är man av den uppfattningen att ens föräldrar vet bäst.

Detta nervärderande pågor fortfarande så fort något inte passar honom.

När man gör som min pappa vill kan han vara en fantastisk människa. Generös, uppmuntrande och snäll. Men så fort det inte passar honom blir han kall, manupulativ och nervärderande. Det är alltid dessa motpoler, alltid svart eller vitt. Händer något är det aldrig han som gjort fel utan felet ligger alltid hos alla andra.

Narcissism är inte ärftligt, vilket jag är glad för. Barn till narcissister blir snarare motpoler till sina föräldrar - både på gott och ont. Det negativa är att både jag och min syster lider av låg självkänsla. Jag har även svårt att lita på att mina åsikter och ideer är mer rätt än andras och jag sätter andra människors behov framför mina egna. De positiva är att man har inga problem med empatiförmåga, man är mer ödmjuk och jag har inga problem med att respektera andras åsikter. Se även listan här.

 
Källor: Wikipedia, SVD, Narcissim.se, http://samvak.tripod.com/

Notering: Jag försöker på inget sätt att vara alldeles för vetenskaplig eller skriva "bra" artiklar. Jag vill bara på ett snabbt och enkelt sätt förklara vad narcissism handlar om.

Läs även andra bloggares åsikter om narcissism, narcissistisk personlighetsstörning, psykisk sjukdom, erfarenheter